min pappa hade ALS

Jag satt här och funderade lite, här nu… Förra våren blev min pappa svårt sjuk i ALS. ALS är en sjukdom, som Maj Fant och Ulla-Karin hade. Den svåra fick han, det gick på ett halvår, han tyna bort. Hans bror fick samma, även hans mor.
Jag blev bortadopterad, det var min mamma som ville det. Hon ville att hennes nya man skulle bli min fosterpappa. Han var helt fantastisk, det har han alltid varit! Men jag blev så nyfiken på vem min riktiga pappa var, så för 24 år sen, hittade jag min pappa med 3 barn och med ny fru. Så, förra våren, fick jag veta att pappa hade ALS. Då åkte jag fram och tillbaka, fram och tillbaka 1,5 mil för att hjälpa dem och hjälpa dem att få hjälpmedel och dittan och dattan. Jag fick även gå ut i massmedia om att han skulle få elrullstol. Tillgängligheten var inte så bra här, så jag trycker på lite överallt. Men jag tycker alltså att det är stor skam att de syskonen, så kallade halvsyskonen, som jag har, de har inte hört av sig nästan någonting under detta halvår. För ett halvår sen dog ju pappa, i november. De lovade att de skulle ge mig kort på mig, när jag var liten, men jag har inte fått det än. Inte någonting har jag fått från dem, inte ens ett tack för att jag har ställt upp. Jag till och med hjälpte till att klä pappa när han var död. Klädde på honom och gjorde han fin och köpte rosor till honom och fixade med bra tips om begravning. Ingenting. Jag känner mig lurad! Snyltad, jag vet inte allt jag känner mig. Det känns jättejobbigt. Det känns väldigt deprimerande att jag inte kan få ens mina egna kort. Jag har till och med sms:at till ett av syskonen här, men inget svar. Jag tycker det är stor skam, ska det vara så? Även om pappa har skrivit på pappren och detta, så kunde de åtminstone höra av sig. Jag har försökt att skicka sms till alla, till och från, önskat god jul och till och med midsommar. Det är jag som får ta första steget i allt. Jag känner NEJ, nej ge mig mina kort bara, sen kvittar det vad ni gör. Jag känner mig väldigt ledsen faktiskt. Min pappa finns uppe i Värmland, med min mamma och de är underbara, jag är så glad att hon var så förståndig att det blir så. Han älskar mig väldigt mycket och jag har fått så mycket av honom. Han köpte till och med en bil till mig, när jag fyllde 18 år. Han har varit min älskade pappa. Jag pratar så ofta med honom som jag kan. Jag sörjer inte så mycket att denna pappan är borta men jag är förbannande att jag inte kan få mina saker, men jag vet inte vad jag ska ha för nytta av det.