Att ha Dyslexi

Att gå i skolan är en självklarhet som vi tar för given. Det finns till och med lagstiftning som säger att vi ska göra det. Alla sjuåringar i Sverige ska börja i grundskolan och gå där nio år. Att börja i skolan tillhör de mest spännande sakerna i livet men kan också ge problem.
För barn med dyslexi, läs- och skrivsvårigheter och dyskalkyli går tillsammans med andra barn med mindre problem. Enligt skollagen kapitel 4, § 1 ska alla barn med särskilda behov hjälpas. Ja, det är så enkelt men så var det inte på den tiden när jag gick i skolan, att man skulle få hjälp. Man kunde dölja dyslexin väldigt bra, så det är inget nytt. Jag ska läsa vidare här; ”dyslektikern är normalbegåvad” - det är inget fel på oss överhuvudtaget. Det finns många som har dyslexi i Sverige här idag så jag hoppas att vi kan få hjälp. Min självkänsla var väldigt i botten när jag gick i skolan. Jag trodde inte jag kunde någonting. Det var frustrerande känslomässigt och det var svårt att lära sig saker. Det är hemskt för barn idag också att ha det såhär. Man har även minnessvårigheter. Man kan vara en clown i klassrummet eller alldeles för tystlåten, och tystlåten var jag. Det är vanligt att man har dålig motorik så man kan ha svårt att prata också, så det känns ju inte roligt. Jag har även svårt med min hörsel, jag har perceptionsstörningar och det är inte roligt och ha sådana saker.
Så är jag vänsterhänt också.